56 - mitt första textinlägg!

Jag har länge funderat på om jag ska börja skriva lite på denna blogg, men alltid tänkt att "Näe, bilderna ska tala för sig själva". Men nu har jag övergett den vackra tanken och fallit för lusten att skriva av sig. Jag kommer snart att publicera en ny version av min hemsida http://matildasoderstrom.com och då kommer den vara full av bilder och den här sidan bestå av mer text, med inriktning på foto såklart. Tack Oskar för att du sparkade mig i rumpan och fick mig att göra slag i saken!

Så detta första inlägg med text kommer att innehålla lite basic om vad jag gör för att inte inläggen framöver ska bli för snurriga.

Jag jobbar alltså just nu som fotoassistent åt en porträttfotograf i Stockholm. Han heter P.O Bejsjö (
http://www.bejsjo.se) och hans huvudkategori är barnfoto. Min uppgift är egentligen allting som rör hans ateljé. Allt från att koka kaffe, hämta post, panta burkar och diska till att svara i telefon, sortera negativ (Ja, han är en av få fotografer i dagsläget som fortfarande kör analogt) boka in kunder och montera ramar, men jag får även sköta allt det digitala, när kunderna vill fota bebisarnas fötter och händer och liknande i s/v. Då fotar jag istället och fixar allt efterarbete, det som jag faktiskt kan. Analogt känns lite som rymden fortfarande även om det börjar klarna.

Igår var då första gången jag fick sköta en hel barnfotografering helt själv - ANALOGT med P.Os hasselbladare.
Det slutade i blod svett och tårar. BOKSTAVLIGT:

1-åringen kunde inte se P.O komma in i rummet utan att skrika och springa till mamma så han gav mig i uppgift att försöka. Ungen älskade mig och ville komma till mig och leka med Pippi Långstrump så det gick bra. Ända till  hon sprang fram till mig, tittade på kameran och helt oprovocerat dunkade huvudet i kamerastativet.
Äsch, det gör ont ett tag sen slutar hon skrika tänkte jag. Men när mamman skräckslagen sprungit fram till ungen och säger "Ah, nu är det blod överallt och läppen är sprucken" ville jag bara dö.
Ungen gallskriker, storasyster 3 år är helt förstummad så jag tar med henne därifrån och leker med Pippi samtidigt som mina kinder rodnar till max och jag är så nära på att börja gråta, precis som ungen.
KAN JAG INTE BARA FÅ GÅ HÄRIFRÅN OCH GÖMMA MIG.
Som en fin twist på det hela börjar sen mamman mer eller mindre anklaga mig inför P.O att det var pga att jag bytte så mycket rekvisita mellan alla bilder som ungen blivit otrygg, varpå P.O svarade barskt att vi brukar faktiskt variera varje bild så mycket som möjligt så att inte föräldrarna sen ska komma på visning och klaga på att bilderna ser likadana ut.
Mamman vart tyst och vi fortsatte. Jag bet mig i läppen själv och försökte stå ut 9 bilder till. När rullen hade en bild kvar frågade jag mamman om hon verkligen ville fortsätta. Då satt båda ungarna i varsin balja och gallskrek och tårarna sprutade. Den ena ungen ville ha den andres balja och vice versa. Mamman skulle ha bilderna till varje pris när de nu åkt så långt och de skulle se exakt likadana ut som hennes treårings sett ut, så det var bara att fortsätta.
Jag knäppte den sista bilden och vi pustade ut. När de skulle gå gapskrattade ungarna och mamman säger "Ja nu går det bra minsann, ni kan ju flytta in här ni verkar ju trivas"....
NEJ TACK, HELST INTE.

Jag älskar barn.
Kommentarer
Postat av: Emma

Tycker om att du skriver, så jag kan hålla lite koll på dig :)

Postat av: Rebban

HAHAHA!!!

2008-10-20 @ 19:50:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback