För varje dag som går älskar jag mitt "hår" mer och mer. Jag blir nog aldrig långhårig igen, så känns det nu iallafall. Jag förstår verkligen varför munkarna rakar av sig håret, man blir så mycket mer harmonisk inombords när man inte har massa hår att fokusera tankarna på och som bara är i vägen. Nu tvingas jag gå med huvudet högt, iallafall helt synligt när jag inte har någon ridå att gömma mig bakom. Då tvingas man automatiskt vara nöjd med sig själv, vilket jag faktiskt har blivit.